Hans språk: svängigt, roligt. Hans författaröga: skarpt på pricken. Oj vad jag gillar. (Åsa Larsson)
…kan vara årets bästa svenska deckare, åtminstone kommer den vid årets slut att hamna på topp fem. (Bengt Eriksson / deckarlogg)
Ulf Lindström är en alldeles egen och omistligt blomma i den litterära floran. (Anders Kapp / Kapprakt)
Att skriva boken.
När jag avslutat Det nionde livet fanns redan fortsättningen i min dator. Det var en berättelse om en kvinnlig polis som blir inblandad i ett hot mot ortens Luciatåg. Jag hade Lisa Horwitz i huvudrollen. Boken var en samhällskritisk, brett upplagd kriminalroman med smak av fornnordisk mytologi; jag hoppades att den skulle roa och oroa, den skulle utspela sig i extrem nutid.
Och sedan kom Covid.
Jag insåg att jag måste skjuta upp. Luciaboken krävde ett samhälle där folk fick mötas, och på hösten 2020, när jag planerat att slutredigera var det ingen som visste när eller om det samhället skulle återuppstå.
I väntan på den nya framtiden satte jag mig istället för att skriva en historia som legat och gnagt i mig ett tag – mest för att ha något att göra. Berättelsen handlade om en man som blivit offer för sexuellt våld, och som dagligen och stundligen måste hantera sitt behov att utsätta någon annan för samma trauma. Jag ville skriva om ett överlevande offer utan chans att hämnas, som levde med risk för att föra vidare eller hamna i självhat. Jag tänkte mig att den mannen jobbade på en skola, för det är den miljö jag känner bäst. Jag tänkte att den skolan lika gärna kunde ligga i Varberg – jag är lat och ville inte lägga kraft på att researcha nya miljöer.
Textfilen växte. Jag hade en hel del att skriva i ämnet.
I textfilen bredvid skrev jag någon sorts tankejournal över makthavarnas hantering av pandemin. Jag såg hur skolan påverkades, hur sjukvården knäade, hur ordningsmakten stod rådvill. Jag tänkte att nya maktstrukturer höll på att uppstå.
Jag skrev tankar om det. Jag fantiserade.
Det känns märkligt i efterhand, men det tog faktiskt tre månader innan jag insåg att jag höll på att skapa skelettet till nästa bok om Varbergskriminalen.
Huvudpersoner var den skadade mannen, fast jag gjorde två personer av honom och ställde dem mot varandra – verkare och offer; hur kan de samleva? Finns förlåtelse där någonstans? Hur blir deras första möte? Hur blir det sista? Vilket är det sista ordet?
Och där fick jag en titel.
I maj -21 avslutade jag råmanus och började redigera. Textmassan skulle trimmas ungefär 30% och det innebar att flera spännande sidoteman måste strykas, figurer förintas och miljöer antydas snarare än beskrivas. Skrivarlyan – en friggebod min favorithustru döpt till Det Blå Skåpet – var het som satan eftersom det var den sommaren. Jag drack vatten, jag drack annat.
Efter sommaren var jag nöjd. Givetvis var jag inte färdig. Läsare påpekade ett antal brister, en hop möjligheter jag inte sett och tankar jag inte visste att jag gett uttryck för. Slipning, finslipning, putsning. I mars 2022 var texten klar för sättning. Vid det laget hade Niklas Lindblad på Mystical Garden tagit fram ett omslag som jag verkligen, verkligen gillade.
Korrläsning, sedan en bön om ett vänligt mottagande och välvillig respons från läsarna.
Och återuppta jobbet med den där Luciaboken…
Mottagningen
Bibliotekstjänst var ljumma, men reaktionerna på sociala medier var mycket positiva och de etablerade recensenterna gjorde stora tummen upp. Eftersom de flesta tidningar har betalväggar har jag tagit mig friheten att samla en del av dem i pdf-format här.