“Ulf Lindström skriver bäst. Av alla – alltså samtliga – Sveriges deckarförfattare skriver han bäst. Lindström är den främsta svenska deckarstilisten.“ (Bengt Eriksson/Opulens) 

“Lindströms deckare (om den ens kan klassas som en sådan) är fascinerande och välskriven men samtidigt mycket frustrerande.” (Nils Ahnland/BTJ)

“Jag har tidigare argumenterat för att Ulf Lindström borde finns med när det är dags att kora årets bästa och i år hoppas jag att Den tredje kvinnan finns med när Svenska Deckarakademin kommer med sina nomineringar.” (Anders Kapp / Kapprakt)

“Handlingen flyter på utan nämnvärd spänning men med ett fascinerande språk som ibland är närmast poetiskt. Hela skildringen blir på något sätt introvert och fylld med till synes triviala händelser som ändå ruvar på något mörkt och oroväckande” (Lars-Erik Holm/ dast magazine)

“Ulf Lindström bjuder på hisnande läsning, humor och god spänning”. (Mats Palmqvist / Borås Tidning.)

Att skriva boken

Den tog tid på sig, den här knävla boken. Från början – runt 2013 – fanns en text om ett brott i Luciatid, och den boken var tänkt som en fristående fortsättning på böckerna om Andreas Falck. Det sket sig, som det heter i finare litteratur. Förlaget hade tappat intresset, och texten blev liggande tills jag började använda den som behållare för allsköns scener, formuleringar och historier. Under en period hade jag en idé om att skriva en bok utan bifigurer, så jag skrev en kortroman om samtliga personer och satte ihop dem med gaffatejp och buntband. Ett tag var texten uppe på 1200 sidor, och på väg att växa vidare. Men sedan kom Det nionde livet till världen, helt oväntat, och jag och Southside var överens om att Luciaboken skulle bli ett utmärkt del två i serien om Varberg. Men några 1200 sidor var ju inte att tänka på, så jag började skära ner. När jag efter något år landat i ett hanterbart omfång kom covid, vilket innebar att en nutidsberättelse om Lucia var otänkbar. Texten lades undan igen och började svälla på nytt tills den ynglade av sig romanen om Patrik Flygare – den som jag kallat Det sista ordet. Först därefter kände jag mig redo att på allvar foga in berättelsen om Lucia och Lisa Horwitz och Loka Ståhl i Varbergstrilogin och därigenom avsluta serien.

Det blev en bok om kontraster, om hur en hanterar mänskliga förluster och förlorad respekt. Det blev en bok om hjältarna i en dysfunktionell poliskår, om de ärligt menande mördarna. Det blev en bok om misslyckanden, envishet och katter. Det blev en sista del i en trilogi som lärt mig mycket, och jag hoppas att den skall hitta sina läsare. Eller tvärtom.

Boken tuktades av Elisabeth Andersson och Sofia Öström på Southside. Omslaget gjordes av Niklas Lindblad på Mystical Garden Design.

Mottagningen och recensionerna.

Bibliotekstjänsts recensent var härligt förbryllad.

Liksom dast

Borås Tidning tokhyllade.

Kapprakt var lyrisk.

Opulens fastställde.

Och när BT samlade årets bästa från flera håll blev det såhär